Kan man bli skidlärare utan att vara skidexpert?

Avatar photo
Louise Kamp March 2, 2018

Min säsong var en känslomässig karusell. Jag åkte till Österrike med nästan inga tyskakunskaper och jag hade åkt skidor i max tre veckor. Trots detta så åkte jag iväg med glatt humör, var inställd på stora utmaningar och färdig för att bli en instruktör. Nu i efterhand kan jag se tillbaka på de svåraste, men också bästa månaderna av mitt liv. Jag är så glad att jag gjorde det och skulle absolut göra om det igen om jag fick chansen.

Är min åkning och min tyska tillräckligt bra?

Vi åkte allihopa ner till Österrike i två bussar i slutet av November. Alla var nervösa och spända på nya äventyr. Jag visste att det kanske inte var det mest naturliga ställe för mig att befinna mig på då min tyska inte var så bra och jag inte var den bästa skidåkaren, men jag pratade med många andra på bussen och insåg att jag inte var den enda som inte var direkt flytande på tyska. Det gjorde mig lite tryggare och alla var så trevliga och öppna och jag visste att jag i alla fall skulle få det otroligt roligt.

Vi ankom till Österrike tidigt om morgonen och nu gällde det att snabbt äta lite frukost och så skulle vi direkt ut på pisterna. Något som var väldigt skönt var att vi hade ett par förberedelsedagar innan själva instruktörsutbildningen började. Nu var det alltså bara att ta på sig utmaningen och åka så mycket skidor som möjligt samtidigt som jag försökte snappa upp så mycket tyska jag bara kunde. Jag försökte lyssna på tyska på alla ställen jag kunde komma på.

 

Hela Snowmindsteamet står samlade och är redo för ännu en skiddag   

Vi åkte skidor varje dag och jag kände att jag hela tiden utvecklades och blev bättre. Jag hade en super trevlig instruktör som hjälpte oss med allt för att vi skulle kunna förbättra vår teknik, samtidigt skapade han en miljö där det var ok att göra fel. Vi skrattade bara åt det och så reste man sig upp och så åkte vi vidare.

 

Eksamen kommer närmare och jag tänker “Shit”!

Efter den första veckan hade jag utvecklat mig otroligt mycket men jag var fortfarande inte en stjärna på skidor och tyskan kämpade jag fortfarande med. Under utbildningen hade vi teori varje kväll så det gällde att lyssna noga och lära sig så mycket man kunde. Dagen efter när vi var ute på pisterna kunde man alltid fråga och det kunde hjälpa att utmana sig själv och våga ställa de “dumma” frågorna.

Utbildningen började lida mot sitt slut, det hade varit två fantastiska veckor med skidåkning, tyska, roligheter, gemenskap och massa andra saker som jag aldrig kommer glömma. Alla var nu samlade, vi satt nervösa och väntade på att höra vårt namn ropas upp följt av “Anwärter” eller “Wiederholen”. Jag klarar inte tyska delen och heller inte skolsvängarna men hade fortfarande ett jobb som väntade på mig och fick ta ett omprov i Mars. Dagen efter åkte alla på var sitt håll ut på sina destinationer. Jag lämnade nya vänskaper, gemenskap och en viss trygghet, nu skulle jag stå på egna ben och jobba som skidlärare i Mühlbach.

 

Från nobody till toppen med raketfart

När jag ankom var allt nytt och spännande. Jag var den enda Snowminds instruktören och min tyska var fortfarande inte så bra, jag kände mig lite som Bambi, men på hala skidor. Det är lite som om jag var tillbaka där jag startade, nu skulle jag bygga nya vänskaper och ett nytt hem. Det var trots allt här jag skulle tillbringa de nästa 4 månaderna.

Min första vecka som instruktör fick jag en grupp med 12 tyska barn i åldrarna 5-6 år. Mühlbach är ett väldigt Österrikiskt ställe och de flesta gästerna är tyskar. Det var den värsta veckan för jag gjorde allt fel. Jag kunde inte prata med barnen, fick inte alla mina kurskort, plötsligt så saknade jag några matbiljetter till barnen och sist men inte minst så gick Abschluss Rennen helt fel. Det var inte kul och jag grät nog lite grann.

Hela min skidskola samlad efter en lååååång dag

Jag bestämde mig för att det inte skulle få besegra mig. Jag ville inte hem! Alltså fick jag bara kämpa vidare och få ut det bästa av det. Jag fick snabbt en massa vänner på skidskolan, vi pratade nästan bara tyska med varandra och snart så tänkte jag inte ens på det längre. Jag pratade flytande tyska, var vänner med alla, charmade föräldrarna och när jag gick in på stambaren tog det 5 sekunder och så stod en öl och en popcorn framför mig. Jag hade det så himla kul och trivdes som attans!

I lågsäsongen så gjorde jag allt jag kunde för att förbättra min åkning och åkte ofta tidigt upp på berget med en av de andra instruktörerna. Det var inga andra på berget, helt blå himmel, sol och nypreparerade pister med ett tunt lager nysnö. Det var otroligt vackert!    

Det pirrade i magen så bra jag trivdes. Mühlbach hade blivit till mitt andra hem och som skidlärare var jag nästan en ny person. Det kändes som om jag kunde klara allt – Queen of the Mountain.

 

Min första dricks

 

Det är intressant att se hur snabbt det utvecklade sig från början till slut. Jag fick verkligen ut mer av min säsong än vad jag hade trott. Att åka tillbaka till Kitzsteinhorn för att ta wiederholen Prüfung och klara både tyskan och skolsvängarna utan problem var den bästa bekräftelse jag kunde få.

Jag gjorde det! Och jag skulle utan att tveka göra det igen!

 

Vill du spendera en säsong i Österrike som en Snowmindsinstruktör?

Delta på 1, 2 eller 3 veckors skidcamp i mars⛷️

Gör din dröm till verklighet!

ANSÖK NU