Hej! Jag heter Jules, är 24 år gammal och har haft mitt livs bästa vinter som skidlärare i Österrike. Jag gick min 5 veckors Anwärter-utbildning i Kaprun och jobbade sedan i skidområdet Dachstein-West på skidskolan Freeride Alpin i Annaberg im Lammertal. Två saker har alltid varit tydliga för mig: jag vill instruera, och skidåkning ligger i mitt blod. Jag hade aldrig riktigt tänkt på att det gick att kombinera dessa två – eller att det ens var möjligt. Jag var inne på mitt sista studieår och letade efter något att göra under ett mellanår, och då hittade jag Snowminds. Efter lite efterforskning var jag direkt såld.
Utbildningens början
Efter månader av väntan och förberedelser var det äntligen dags: jag skulle få påbörja utbildningen för att bli skidlärare i Österrike. Vi åkte buss från Nederländerna till Kaprun. Under min Anwärter-utbildning bodde vi på ett hotell reserverat bara för Snowminds-deltagare – vilket var underbart! Det var ungdomar från flera olika länder och åldersgrupper. Jag märkte att jag var lite äldre än många av de andra nederländska deltagarna, men det hindrade mig inte från att lära känna nya människor. Jag umgicks mycket med en grupp danskar, så jag lärde mig nästan lika mycket danska som tyska!
Varje dag var vi ute i backen för att förbättra vår skidteknik och träna på hur man lär ut på ett tydligt sätt. En stor fördel med att bo tillsammans på hotellet var att vi enkelt kunde samlas på kvällarna för att diskutera vad vi lärt oss eller förbereda oss inför nästa dag. Alla hjälpte varandra, och vi kunde alltid vända oss till en handledare om vi hade frågor eller behövde extra stöd. Utbildningen handlade såklart om att lära sig och öva, men vi hade också gott om tid att njuta av afterski-kulturen.
Dags för det verkliga jobbet
Efter att ha klarat min Anwärter-examen började äventyret på riktigt. Innan jag åkte till Österrike visste jag redan vilken skidskola och vilket skidområde jag skulle till. Alla drömmer såklart om de största backarna, den bästa afterskin och den säkraste snön. Jag ville såklart också ha det, men eftersom jag alltid har åkt med min familj i mindre skidområden, vet jag att det inte krävs så mycket för att få en fantastisk upplevelse.
När jag fick veta att jag skulle arbeta för Freeride Alpin i Dachstein-West började jag läsa på om området. Jag insåg snabbt att det inte var ett av de största eller högst belägna skidområdena i Österrike. Det märktes på antalet pister, afterski-alternativ och storleken på skidskolan. Till en början var jag lite fundersam över hur det skulle påverka min säsong – men de tankarna släppte jag snabbt.
Min första dag började så snart jag kom fram. Jag tog snabbt på mig min snygga röda uniform och följde med de andra lärarna ut i backarna för att lära känna området. Dagen därpå var det dags att börja undervisa. Jag fick jobba tillsammans med en erfaren instruktör i barnområdet – och jag erkänner, jag var ganska nervös. Men tack vare min utbildning och hjälp från kollegorna kom jag snabbt in i det, och allt flöt på.
Eftersom området inte var så stort, lärde jag mig snabbt alla pister och hur svåra de var – något som var väldigt användbart eftersom man ofta undervisar grupper på olika nivåer.
Livet som skidlärare i Österrike
Under min tid på Freeride Alpin bodde jag i ett hus tillsammans med åtta andra skidlärare. Vi åt frukost tillsammans varje morgon och åkte till skidskolan runt klockan 08.00. Där hade vi ett morgonmöte. Då gick vi igenom dagens schema och eventuella förändringar i backen. Sedan hjälptes vi åt att bygga upp barnområdet. Det gjorde vi varje morgon och plockade ner det varje kväll, så att pistmaskinerna kunde köra.
Ibland hade vi möjlighet att åka lite själva, beroende på hur dagen såg ut. Ena dagen kunde man ha en skidskolegrupp. Nästa dag kunde det vara privatlektioner eller ett skolbesök. Jag kan inte tala för de andra, men min säsong var väldigt varierad. Jag kände aldrig att jag gjorde samma sak varje vecka.
Vid lunchtid åt vi tillsammans med barnen i Kids Club. Sedan var det ut i backen igen. På vår blå pist hade vi en tidtagarslalom och en barnbana med gupp och svängar. Barnen älskade det och kunde inte få nog. När dagen var slut blev barnen hämtade, och vi städade undan.
Sen var det dags för afterski! Nästan varje kväll gick vi med hela lärargänget till vår stambar. Där tog vi en drink och lyssnade på musik. Vi träffade hela tiden nya människor – både lokalbor, säsongare och turister. Runt 19-tiden gick vi tillbaka till huset. Vi åt middag och la oss i tid för att orka med en ny dag i backen.
Tillbakablick
När jag ser tillbaka på säsongen är jag verkligen glad över att jag hamnade på just den här skidskolan. Jag har haft den bästa tiden i mitt liv, lärt mig massor om skidåkning, om mig själv och fått nya vänner för livet.
Det jag framför allt tar med mig är: platsen kan vara hur vacker som helst – men det är människorna du delar den med som gör upplevelsen på riktigt. Jag hoppas att jag får chansen att åka igen nästa år – och då ta min Landes 1 som skidlärare i Österrike.
