Hannahs säsong som skidinstruktör i Österrike var värd väntan. Läs om hennes säsong som tog 5 år att nå hit.
Den kalla, friska vinden som blåser in genom balkongdörren på mitt hotellrum i Kaprun i Österrike påminner mig om att jag faktiskt har lyckats. 5 års väntan och en barndom full av funderingar på om jag kunde göra skidåkning till ett vardagsjobb, och nu är jag äntligen här. Min kropp värker efter träningsveckan vi redan har haft och tanken på en dag fylld av träning i korta svängar känns tröttande, men den påminner mig också om min drömliknande verklighet. Jag går upp, äter frukost, tar på min skidutrustning och spenderar dagen på skidor på en av de vackraste platserna på jorden, högt uppe bland bergen, nära himlen. Det är svårt att förstå med tanke på hur lång vägen hit har varit.
När jag var i slutet av skolan 2020 sökte jag till Snowminds med ambitionen att följa mina drömmar om självständighet och skidåkning kombinerat. Istället kom COVID-19 pandemin och ett strikt flygförbud som snabbt satte stopp för de drömmarna.
Så istället för att älta det allt för länge (tro mig, jag ältade), arbetade jag på restauranger, caféer, i kök och till slut på universitetet i 4 år. Att bo i Edinburgh blev drömmen då, och den fick jag äntligen leva. Men längst bak i tankarna fanns alltid min 17-åriga version av mig själv som längtade efter skidlivsstilen på bergen, på pisterna och chansen att göra drömjobbet som skidinstruktör varje dag.
Men kanske satte jag för höga förväntningar?
Även om jag började åka sent som 12-åring blev skidåkning min favoritaktivitet. Från julresor i Schladming och Sölden till enstaka familjeresor till Zermatt och skidåkning i skuggan av Matterhorn visste jag att det här var något jag skulle följa.
Jag lärde mig att släppa känslan av att vara efter och att inte skämmas. Jag lärde mig att skidåkning inte bara var en sport utan något som för människor samman och ger självförtroende till alla som väljer det. Jag lärde mig att lita på min instinkt, hitta mitt mod mitt i rädslan för att falla och för branta sluttningar och istället omfamna lutningen och välkomna adrenalinet. Jag lärde mig att det tog mig närmare min familj och den delen av mig som älskade människorna och kulturen i skidorterna som välkomnar besökare varje år.
Skidåkningen spelade också en roll i mitt val att läsa Geografi eftersom att vara omgiven av berg och lära mig om deras formation hjälpte mig att se bortom topparna och förstå vad landskapet betyder för människor.
Nu ser jag en kultur byggd på bergssidorna, baserad på kunskapen och färdigheterna hos människor som levde nära naturen och som hittade ett sätt att röra sig genom den medan de fortfarande var omgivna av taggiga bergsryggar, snötäckta toppar och trädklädda sluttningar.
Så jag avslutade universitetet och visste att det bara fanns en väg framåt. Att söka igen.
I januari 2025 sökte jag återigen till Snowminds och blev antagen till säsongen 2025/2026 i Österrike.
Mitt i skrivandet av min kandidatuppsats var tanken på vintersäsongen som väntade det som höll mig igång. Men när examen närmade sig och jag började berätta för folk vad jag skulle göra härnäst, möttes jag av blandade reaktioner. Vissa var otroligt glada och kunde inte vänta på att se var jag hamnade. Andra undrade om jag någonsin skulle hitta en mer seriös karriär.
Jag bestämde för länge sedan, efter att ha sett på människorna i mitt liv, att jag aldrig skulle ta ett jobb som inte gjorde mig lycklig. Och vilket bättre jobb än ett där man får hålla på med en aktivitet i bergen som innehåller några av mina finaste barndomsminnen? Och nu kunde jag få chansen att ge andra de minnena också.
Så här är jag.
En vecka in på min tre veckor långa österrikiska Anwärter skidinstruktörsutbildning och mina ben gör ont.
Självklart förväntade jag mig det, så jag säger det mest för att påminna mig själv om att muskelvärken är ett bevis på att jag är här.
Att jag efter 5 år har privilegiet att vara trött efter en hel dag av skidinstruktörsträning i ett av världens vackraste bergsområden, på vit snö och komma tillbaka till ett hotell för en varm måltid, en balkong med utsikt över bergen och en mjuk säng att somna i. Jag har också turen att vara omgiven av de härligaste instruktörerna, teamledarna och blivande instruktörer som gör varje dag till ett äventyr jag bara vågat drömma om.
En vecka in och jag älskar varje sekund, även muskelvärken. Och jag kan inte vänta på vad som kommer härnäst.
Redo för vintern du aldrig glömmer som Hannah?
Om du funderar på att göra något annorlunda i år – varför inte göra det storslaget? Det finns många anledningar att bli skidlärare – och ännu fler att åka med Snowminds.