– Julie Rosendal Andersen
Mitt kontor: Hela världen!
Jag står på en bergstopp på toppen av världen och tittar över landskapets vackra panoramabild. Jag känner snön under mina fötter och solen värmer mitt ansikte. Jag tar in allt!
En vindpust blåser halvt omkull mig och jag kikar runt i det idylliska landskapet. Nu inser jag att den topp jag står på varken är toppen av Wildgerlosspitze i Österrike, Mt. Yotei-san i Japan, Afriski i Syd Afrika eller Delirium Dive i Kanada. Nej istället står jag omringad av de vita sanddynerna på västkusten som nu får mig att minnas mina upplevelser från de senaste åren; att varit skidlärare på 4 olika kontinenter.
På bara 2 år har jag upplevt mycket mer än jag någonsin trott att jag skulle göra! Jag har levt som skidlärare på 4 kontinenter b.la. sett de vackra Österrikiska alperna,stått ögon mot öga med ett hungrigt lejon, sett snö och undervisat barn i Afrika, hikeat till toppen av en aktiv vulkan och åkt skidor ned, och med pannlampa åkt genom den mest magiska pudersnön du kan föreställa dig om natten i Japan.
Det hela startade med en dröm. Drömmen om en skidsäsong på mitt sabbatsår. Drömmen om en röd skiduniform på toppen av världen. Då jag blev antagen av Snowminds anade jag inte att det inte bara skulle bli starten på mina första säsong utan en resa som alltid kommer att vara en del av mig.
Jag var helt ärligt talat rädd när jag avslutade min STX utbildning på Ringköping Gymnasium och inte hade en aning vad jag skulle göra efteråt. Här stod jag i röd mössa på trappan utanför skolan utan någon framtidsplan. Alla rekommenderade högskola och universitet men jag VILLE ta ett sabbatsår som skidlärare.
Kan du känna igen dig i min situation för två år sedan? Eller delar du min passion för skidåkning? Jag älskar att berätta om mina erfarenheter och ska göra mitt bästa för att ge dig en inblick i livet som skidinstruktör och att ha den mest fantastiska miljön som din arbetsplats. Fortsätt läs….
Från höger står Anna, Thomas, Julie, Ottar och Anders från bjerget Mount Yotei i Japan
Österrike
Min familj skulle beskriva mig som en tjej med alldeles för mycket energi. Jag är den typen av person som alltid letar efter nya utmaningar. Så när jag erbjöds en plats i Snowminds instruktörsteam tvekade jag inte en sekund att detta var vad jag ville göra!
Och wow vilken kick-start på mitt nya äventyr det var när 100+ unga människor i två bussar åkte mot Österrike. De nästa veckorna var så galna! Skidåkning med världens bästa träning varje dag där endast egna ambitioner sätter gräns på utvecklingen samt mysiga och roliga aktiviteter om kvällen med alla andra i Snowminds familjen. Det var en intensiv upplevelse under utbildningen och innan jag han inse hur många nya vänner jag fått så vara jag färdigutbildad till skidlärare i Österrike!
Efter skidlärarkursen reste jag med den andra Snowminderserna i min grupp till Zell am Ziller där min första säsong bjöd på alputsikt österrikiska glosor och inte minst Weissbier i mitt nya hem i alperna. Som skidlärare i Pro Zell skidskolan blev kom jag snabbt in i rytmen som skidbum. Jag lärde mig hur man skulle hantera en strikt men vänlig chef, lärde känna mina nya kollegor och terrängen på hela berget.
Månaderna i Österrike flög snabbt förbi men när jag kom hem kände jag att jag inte alls var färdig med att upptäcka världen. Därför beslutade jag mig snabbt att resa iväg igen. Jag åkte än en gång via Snowminds och denna gång som skidlärare till Sydafrika och Lesotho – en tur som verkade vara den mest surrealistiska och galna man kan tänka sig.
Sydafrika – kan man ens åka skidor där?
Afriski var en surrealistisk ort, det var svårt att inte vilja stanna! Jag insåg detta redan efter 2 dagar, då hade jag redan hittat vänner för livet! Fjällorten ligger 3 000 meter över havet och är en av de enda två orterna i Sydafrika. Samtidigt låg den 4 timmar från den närmaste staden med mataffärer och andra butiker. Så de enda människorna du mötte var instruktörer och personal på orten samt gästerna som kom och gick!
Detta gjorde kulturen helt unik, men kan beskrivas mycket enkelt. TIA. Detta är Afrika. TIA används som en förklaring till nästan allt i Sydafrika. Om det är strömavbrott, TIA. Om liftarna inte fungerade medan du undervisade, TIA. Om dina gäster är 2 timmar försenade, ja… TIA. Till och med om du ombeds måla trappor under din lunchrast, TIA. Arbetet och livet i Afrika var mil bort från vad jag var van vid i Österrike, men vänskapen och gemenskapen var precis densamma. Innan jag visste ordet av hade jag hittat ett nytt hem i de afrikanska bergen som jag inte ville släppa!
De sydafrikanska och danska skid- och snowboardinstruktörerna i Lesotho, Afrika
MIN SYDAFRIKANSKA “EYE OPENER”
Det skrämmer mig hur snabbt tiden flyger när man reser, men Afrika flög inte förbi för snabbt för mig att få en riktig ögonöppnande upplevelse. Under mina 6 veckor kom jag nära de lokala invånarna i området, och jag insåg också att fattigdom inte bara är en bluff som internationella medier målar upp. Det finns gott om det i Sydafrika.
Denna insikt kom till mig redan på min allra första dag i Johannesburg, Sydafrika. Jag sitter med Ester och Jacob (mina kära resekamrater) och lyssnar på vår chaufför Jafkas historia. Han berättar för oss hur hans fru dog på deras bröllopsdag och att han är ensam med sina två barn. Medan han berättar detta har han fortfarande ett leende på läpparna, vilket jag beundrar. Det visar folkets styrka, en styrka de hittar även när livet är som svårast. Han visade verklig karaktär och var oerhört välkomnande gentemot oss under hela min vistelse. Varje gång jag tänker tillbaka på den här konversationen får jag en klump i halsen!
Med många nya upplevelser, en ny TIA-attityd och en Afriski-familj befann jag mig på en flygning från Johannesburg – destination: Köpenhamns flygplats! Det råder ingen tvekan om att arbetet som instruktör i Lesotho har varit fantastiskt. Det har gett mig vänskaper, minnen och de mest underbara möten med naturen! Att träffa så ärliga och starka personligheter som Jafka fick mig att vilja ge en del av mitt hjärta till Afrika som en kontinent och till alla de människor jag träffade under min resa!
Hiking i Japan
Japan: Champagne (powder) och rå fisk
Efter ett par månader i Danmark gick resan tillbaka till nya berg – den här gången gick resan österut till den nordliga japanska ön Hokkaido! Vilket – åtminstone i förhållande till vad jag hade hört – skulle vara puderparadisets vildaste mecka! Japan kallas vanligtvis solens rike, och det var ett land fyllt av mystik! Jag var spänd och lite nervös inför det äventyr som väntade mig nu!
Japan var ett land jag aldrig hade föreställt mig i min vildaste fantasi som en resemål! 1) eftersom det var så långt borta, och 2) eftersom sushi uppfanns här; och eftersom fisk – och speciellt rå fisk – inte var en av mina favoriträtter. Japan var inte direkt en självklar resemål för mig… Men efter att ha hört “pudermecka” och “Niseko” i samma mening, lade jag åt sidan mina fördomar om landets mat och beslutade att jag var tvungen att utforska och uppleva mystiken och pudret i öst!
Till slut kom jag till Japan och fick den första smaken av japanskt liv när vi anlände till flygplatsen i Tokyo! VAKNINGSIGNAL! McDonald’s erbjöd en märklig form av grönt te-milkshake, folk talade ett språk där jag inte kunde använda danska eller bruten tyska för att kommunicera! Jag insåg allvarligt att jag var så långt hemifrån både geografiskt och kulturellt!
Men trots den tillfälliga kulturskocken dröjde det inte länge innan vi kom fram till den turisttäta och otroligt vackra Niseko! (skidområdet där jag arbetade som skidinstruktör). Jag lärde mig den nödvändiga japanska ordlistan för att underhålla och sedan prata med de lokala japanerna! Niseko var fantastisk och extremt internationell. Det blev snabbt klart för mig varför Niseko lockar så många turister och skidbussar varje år! Det är inte för inte att de kallar Niseko för Japans “pudermecka”! Känslan av att åka nedför ett berg och inte kunna andas eftersom det finns snö överallt; i ansiktet, under hjälmen och under 3 lager skidkläder; det kommer att vara den vildaste upplevelsen och du känner hur det nästan är elektriskt över hela din kropp! Det är helt enkelt ICHI BAN! (Japanska: det bästa)!
Jag märkte snart att Japan var något helt unikt! Landet hade vissa sociala regler som var helt annorlunda än vad jag hade upplevt tidigare! Och även om det fanns barer och fester varje kväll i Grand Hirafu, huvudstaden i Nisekos skidåkning, blev jag snabbt fascinerad av den japanska formen av après ski! Den österrikiska veteölen på närmaste bar ersattes av en resa till ett Onsen (naturlig varm källa), där vi ofta njöt av en Sapporo-öl i en utomhuspool medan snön föll från ovan! Fredagen spenderades på en yogalektion, där ens stela muskler löstes upp efter hårda arbetsdagar! Men utan att låta alltför heliga fanns det naturligtvis kvällar som tillbringades på de lokala barerna med goda vänner och en bra fest! Men ärligt talat; den japanska formen av après ski var för fantastisk för att ge upp!
Mitt första år som skidtok slutade högst upp på pisten med en upplyst fackla under nyårsafton i Hokkaidos pudermecka för att välkomna det nya året! Jag tänkte för mig själv! “Livet är för bra!” Ett års minnen fladdrade förbi, och jag kunde inte förstå hur mycket jag hade upplevt på så kort tid!
Kanada: Min fjärde kontinent
Inte 10 månader efter jag stått på toppen av Hokkaido och välkomnat nyåret stod jag nu på egna ben redo för en säsong i Sunshine Village, Banff National Park.Min säsong i Sunshine valley bjöd på -30, snöstorm, powderdagar och självklart solsken. Jag mötte människor som öppnade mina ögon för skidåkning som jag aldrig kunnat gjort tidigare. Jag fick vänner som utmanade mig och tillslut kände mig bättre än mig själv.
Kanada är i skrivandets stund mitt hem och just nu sitter jag och kikar ut över Banff Avenue medans jag ser hur bladen skiftar färgen och den första snön faller på berget! Jag har en månad kvar innan jag vänder tillbaka hem och trots att jag kommer att sakna denna underbara skidresort så ska det bli kul och skönt att träffa familj och vänner igen.
Julie i Lesotho, Afrika på 3220 meters höjd
Avslutande tankar
Det är dock ingen hemlighet att det har varit tuffa tider – både i Österrike, Lesotho, Japan och Kanada! Det kommer alltid att finnas stunder när du vill packa din väska och åka hem! Men under de tiderna har jag haft förmånen att ha de bästa av vänner, familj och underbara kollegor som har funnits där, vare sig det har varit för en tröstande öl, en Skype-konversation, en mild knuff som jag behövde eller till och med bara ett vänligt leende! Jag har också alltid överkommit mina tvivel när jag har hört det trösterika ljudet av mina skidstövlar som klickar i mina skidor. Det hjälper mig att inse att jag är i mitt rätta element, som ett bergsbarn, mitt i en vit, oändlig snötäckt landskap.
I över ett år har jag bara utforskat vad jag skulle betrakta som en liten del av världen, men jag har lärt mig mycket om mig själv! Jag har alltid varit extremt rädd, men jag har alltid överkommit osäkerheten som har stridit emot mig med ännu fler äventyr och spännande nya erfarenheter! Jag har sovit på golvet i en traditionell japansk “säng” (som är en galen tunn madrass) och haft österrikisk snaps. Men den viktigaste läxan jag har lärt mig är otvivelaktigt följande; Det är okej att vara rädd – för när du är rädd och osäker, betyder det att du utmanar dig själv! Det finns så många, (inklusive mig själv) som är rädda för att kliva bredvid stigen som redan finns framför oss – inom vår komfortzon – eftersom vi är rädda för misslyckande! Men alla skidåkare vet att de bästa upplevelserna är de som du får när du vågar ta språnget från en välpreparerad pist och dyka ut till de första spåren i djup orörd puder! Det är där adrenalin pumpar! Och det är där du verkligen känner att du är vid liv!
Ta tillfällena, de kommer bara en gång!
/Julie
Julie reste med Snowminds som skidinstruktör. Om du vill uppleva Österrike, Kanada, Afrika eller Japan, tveka inte att kontakta oss. Om du vill bli en certifierad instruktör, se alla våra kurser här: Bli skidinstruktör och skicka in en ansökan själv!